Jag fick mitt examensbevis levererat häromdagen och hoppade, som sig bör, runt som en galning med vissa gangnam-inslag. Mitt självförtroende visste inga gränser och för att göra mig än mer outhärdlig fick jag goda omdömen på masterprogrammets då gjorda element. Queens "Don't stop me now" var mitt ständiga soundtrack och jag studsade fram som den övermänniska jag alltid har vetat mig vara. Och mitt utseende? Såklart obegränsat snygg med den där charmiga glimten i ögat. Och min ödmjukhet och jordnära attityd gör mig naturligtvis därtill ohejdat populär.
Det fanns ingen hejd på det!
Så kom kvällskursen.
Ni vet mitt i gitarriffet, när man snart ska börja flyga genom luften och kallas för Mr Fahrenheit, när mitt soundtrack tar vid som allra bäst, då börjar kvällskursens föreläsning. Någon vänder på mikrofonen och efter oljudet från rundgången tar slut blir det alldeles tyst.
Som den övermänniska jag är trodde jag att "plugga till kvällskurs? pfft, vem behöver det? jag har ju till och med en kandidatexamen - i'm fighting the laws of gravity!". Och såklart frågar föreläsaren mig vad klockan är. Jag är totallost. Explode! Jag kan inte klockan.
På franska alltså.
%¤"!"/ språk. Mon Dieu.
Och jag vägrar hoppa av kursen om jag inte får till ett bra uttal på "sluta kasta ruttna tomater".
På franska alltså. Någon nytta ska man ju ha av språket.
S'il vous plaît.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar